Ljusmätning

BRASKLAPP 1: Jag är fostrad i en analog tid med silverfilm och framkallningstider. Om det smugit sig in anakronismer hoppas jag ni har överseende med det.

BRASKLAPP 2: Bilderna är bara exempel på hur kameran och ljusmätaren hanterar motivet. Hur bilderna sedan visas på skärmen är en helt annan historia.

Jag stöter ofta på fotografer och fotoelever som inte riktigt vet hur ljusmätningen i kameran går till. De tycker att det räcker med att litet planlöst skruva på tid och bländare till dess ljusmätaren i sökarfönstret pekar på noll. Och ofta blir exponeringen helt OK, varken sämre eller bättre än om du använt kamerans automatik. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra så här och att i vissa stunder arbeta intuitivt eller låta kameran styra, men en del motiv, ljus och situationer kräver en högre grad av kontroll. Klassiska exempel på motiv där det är viktigt att förstå ljusmätningen i kameran går till är snölandskap, motljusmotiv, motiv med mycket hög eller låg kontrast, och vid studiofotografering med studioblixtar.

Jag har också träffat fotografer som på något sätt känner sig kringskurna i sin kreativitet om de skulle bli tvingade att använda något så tekniskt som ljusmätning. För mig handlar inte ljusmätning om att göra som man blir tillsagd (av ljusmätaren?) utan att använda ljusmätningen för att aktivt bestämma hur bilden ska se ut.

Reflekterad ljusmätning är när du riktar ljusmätaren mot motivet och mäter det ljus som motivet reflekterar. Det här är den mätmetod du använder när du gör en ljusmätning med din vanliga kamera. Mätmetoden kan sedan spjälkas upp i centrumvägd mätning, spotmätning och olika typer av matrixmätning. Hur dessa fungerar får du läsa dig till i kamerans handbok. Gemensamt för alla dessa metoder är att de mäter reflekterat ljus från motivet.

Kamerans ljusmätare är kalibrerad så att den ska ge en rättvisande exponering om motivets sammanslagna bildtoner bildar en medelgrå ton (eller ett mellanmörkt ljusvärde om du så vill, det är viktigt att du tänker bortom färg eller färgtemperatur det är ljus och mörker vi mäter nu).

Här har vi en bild på Ivan som äter blåbärsgröt, under den en grå bild som är det samlade medelvärdet av bilden på Ivan.

Ytterligare ett exempel: Titta på stadsbilden! Det är en soldisig dag i Gelnhausen. Vissa bildtoner är riktigt ljusa som de vitkalkade väggarna, andra är mörka på gränsen till svarta som en djup skugga på kyrktornen, butiksfönstren osv. Tar du nu tonerna från det riktigt ljusa och mörka och blandar med tonerna från det solbelysta träden, den blå himlen och andra motivdelar kommer du att få en mellanmörk ton som bäst kan definieras som 3 1/2 steg ljusare än svart. Den här stadsvyn får representera ett typiskt normalmotiv som består av litet mörkt, litet ljust och ett stort antal ljusvärden där emellan. (En blå norrhimmel har till exempel ofta ett ljusvärde mitt emellan svart och vitt.)

Och så den här konstiga bilden som jag hoppas förklarar vad jag menar med bildens ljusvärde. I den blågrå ramen är bildens alla värden mixade. I den inre rutan ser vi bildens samlade luminansvärde. Det är det här värdet som menas med att kamerans ljusmätare mäter motivet som medelgrått.

När det talas om steg i fotografiska sammanhang syftar man på ett helt bländar- eller tidssteg som ger en halvering eller fördubbling av ljusinsläppet. I alla moderna kameror underdelas de hela stegen i tredjedelar, så att det till exempel mellan 1 och 2 sekunder också finns värdena 1,3 och 1,6 sekunder.Det här är naturligtvis bra, men gör att talet om ”steg” förvirrar många.

Man kan också säga att tonskillnaden mellan det nästan vita i ljuset och det nästan svarta i skuggan hos de flesta motiv har ett ljusomfång på sju steg. En mulen dag saknas de djupa skuggorna i motivet. Då brukar omfånget mellan det ljusaste och det mörkaste i bilden sällan överstiga fem steg och räknas då som kontrastlöst. Definitionen av ett kontrastrikt motiv är ett med omfång på mer än sju steg. Ett skarpt solsken och ett motiv med djupa skuggor ger ofta ett omfång på runt nio steg, kanske mer.

Alla ljusvärden i motivet behöver inte ha täckning i den färdiga bilden! Vissa motivskuggor måste få bli sotsvarta och andra ytor, som glansdagrar på blanka ytor måste tillåtas bli utfrätt vita.

Jag ska försöka förtydliga hur ljusmätaren arbetar och hur ljusmätning kan gå till med hjälp av några exempel. Det här är torra laborationer! Har du svårt att hänga med råder jag dig verkligen att göra exemplen själv.

är när du mäter kvaliteten på själva ljuset som faller in mot motivet. Detta måste göras vid motivet och mot ljuskällan. En ljusmätare som har diffusionsbubbla gör infallande ljusmätning. En reflekterande ljusmätning mot ett gråkort ska ge samma exponeringsresultat. Mätmetoden tar inte hänsyn till om motivet är svart, vitt, grått eller färgat, vilket i många fall gör ljusmätningen enklare för fotografen.

Problem blir det däremot om fotografen vill förändra bildtonen på en viss motivdel. Det kan exempelvis vara en grå fond som fotografen vill ska bli vit eller ljusare grå. Mätaren ger inget värde av hur ljus eller mörk fonden är och fotografen kan därför inte bestämma hur mycket exponeringen behöver ändras för att uppnå en viss bildton. Mätmetoden tar inte heller hänsyn till reflektionsvinklar och därför händer det att en plan yta blir ljusare än vad man kunde förvänta sig av ljusmätningen.

Trots de här bristerna är infallande ljusmätning ändå den enklaste och mest använda metoden vid studiofotografering. Eftersom det är vanligt vid studiofotograferingar att man blandar flera ljuskällor är det ytterst viktigt att kunna mäta dessa var för sig och detta görs förhållandevis enkelt med infallande ljusmätning. Mätmetoden gör det också lätt att se hur ljuset avtar mellan ljuskällan och olika delar av motivet.

Gör de fem beskrivna exemplen själv! Jag är säker på att stora delar av det som känns konstigt och tilltrasslat i det här pappret kommer att bli tydligt och avklarnat när du får skruva själv på kameran.

Öva öva!
God arbetslust
önskar Patrik

OK! Här kommer en genväg till god ljusmätning, nästan som ett fusk!

En skuggad handflata råkar vara rätt precis 3 1/2 steg ljusare än det svarta i motivet. Om du exponerar efter det värde du får när du mäter ljuset i din skuggade handflata så kommer du få en nära nog perfekt exponering. Den här metoden liknar (är en form av) infallande ljusmätning så läs mer om den metoden.

Ursprunget till det här sättet att mäta ljus heter Femfingermetoden och lärdes ut av den duktiga fotografen, pedagogen och fototeoretikern Minor White. I korta drag går mätmetoden till så här:

Gör en mätning i den skuggade handflatan (eller i handflatan på motivets skuggsida). Det värde du får ställer du in på kameran och representerar de första fem stegen i motivets ljusomfång (som i handens fem fingerar). Därefter gör du ytterligare en mätning i handen, men den här gången i den belysta handen. De stegs skillnad det blir mellan skuggad hand och solbelyst hand berättar om hur stort skuggdjup du ditt motiv har.

EXEMPEL:

• Den första skuggmätningen i handflatan ger 1/125 sekund och ƒ:8. Ställ in detta på kameran!
• Kontrollmätningen i ljuset ger 1/125  och ƒ 22 och visar att det skiljer tre steg mellan skugga och ljus (motivet har alltså ett skuggdjup på tre steg)
• Den första mätningen i skuggan representerade ett skugglöst motiv som alltid har fem stegs omfång. Den andra mätningen gav tre stegs skillnad mellan skugga och ljus, fem plus tre ger ett motiv med åtta stegs ljusomfång. Är du analog fotograf så bör du nu underframkalla din film något för att få ett lättkopierat negativ. Som digital fotograf ”framkallar” du ju inte i någon egentlig mening men likafullt är ditt arbetsredskap ljus och att förstå tonfördelningen är lika viktigt.