om centralperspektiv, rithjälpmedel, spegelprojektioner och Camera Obscura – med och utan lins.
Mo-ti (墨翟) 472-391 f.v.t. kinesisk filosof och vetenskapsman. Grundare av Mohismen. Av honom finns den första beskrivningen av hur en hålkamera fungerar.
Aristoteles 384-322 f.v.t. formulerar frågor kring ljuset och ljusets egenskaper i skriften ”Problem” ca 330 f.v.t. Här finns en längre text (verk och person från Wikipedia)
Alha´zen (Ibn al-Haytham) 965–ca 1040 arabisk filosof, vetenskapsman och matematiker. Beskriver i sina vetenskapliga texter om optik en Camera Obscura och gör också jämförelser med Cameran och ögats uppbyggnad. Hans arbeten översätts till latin på 1200-talet och bildar fundamentet för västerlandets fortsatta forskning kring optik. Under medeltiden kallas han ”Ptolemaios den andre” för att förklara vidden av hans vetenskapliga betydelse.
Roger Bacon 1214-1294 använder en Camera Obscura för att studera solens strålglans vid en solförmörkelse.
Jan van Eyck 1390-1441 (alt. länk) flamländsk målare, tillskrivs användandet av spegeloptik av David Hockney. Vetenskapligheten i påståendet är ifrågasatt. Att målare genom tiderna använt optiska hjälpmedel är i sig inte kontroversiellt, men att de gjorde det i den omfattningen som D.H. påstår är det. Och han tidigarelägger användandet av optiska rithjälpmedel från mitten av 1500-talet till tidigt 1400-tal.
Det finns en enskild, viktig händelse som man (vissa konstteoretiska forskare) tror påverkade renässanskonstnärernas plötsliga språng mot en mer naturalistiskt återgivning och det är den vanliga plana spegeln. Förbättringen av spegeln under 1400-talet och den fullt utvecklade moderna ”venetianska” spegeln i början av 1500-talet gjorde det möjligt för konstnären att för första gången få en tvådimensionell referens av verkligheten. Leonardo da Vinci talar i en av sina skrifter om just planspegeln som ett nyttigt konstnärligt verktyg för att öva och skärpa seendet.
Det fanns speglar innan den venetianska, men dessa var av en helt annan kvalitet, ofta en blankpolerad sten eller i bästa fall en bit putsad mässing. Bibelns Paulus använder spegeln som liknelse för något som är obskyrt och oklart. Den moderna spegeln är när den dyker upp under renässansen i alla meningar spetsteknologi.
Albrecht Dürer 1471-1528 tysk målare och grafiker, åker till Italien på rekommendationsbrev från Michelangelo för att studera perspektivritning. Han ger vid hemkomsten ut 5 böcker där centralperspektivet förklaras. Böckerna är rikt illustrerade med träsnitt där olika typer av tekniska hjälpmedel för perspektivritning beskrivs.
Leonardo da Vinci 1452-1519 italiensk målare, skriver om hålkamera och ljusprojektioner som hjälp i skissarbetet:
”Who would believe that so small a space could contain the image of all the universe? O mighty process! What talent can avail to penetrate a nature such as these? What tongue will it be that canunfold so great a wonder? Verily, none! This it is that guides thehuman discourse to the considering of divine things. Here the figures, here the colors, here all the images of every part of the universe are contracted to a point. O what a point is so marvelous!”
–Leonardo Da Vinci’s comments on the ”Camera Obscura” (Dark Room), or what we today call the pinhole camera. from The Amateur Photographer’s Handbook by Aaron Sussman Thomas Y. Crowell Company: 1962
Giovanni Battista della Porta (?-1615) beskriver hur man kan förse Camera Obscura med en samlingslins och en flyttbar skärm i rummet för skärpeinställning. Han ger också i boken ”Magiae Naturalis” utgiven 1553, instruktioner till hur Camera Obscuran kan användas som rithjälpmedel.
Camera Obscura betecknar alltså det ”mörka rum” där ljusbilden projiceras oavsett om ljusbilden görs med lins eller hål. När man börjar kunna tillverka linsobjektiv tar Camera Obscura ett stort steg fram mot ett användbart rithjälpmedel
Fotokemiska landvinningar
Om det optiskt/kemiska avtrycket och vilka upptäcker som ligger till grund för fotografiet.
Att silver är känsligt för ljus har man vetat om sedan 1500-talet. Johan Heinrich Schulze lyckas 1725 bevisa att det verkligen är solen som svärtar silversalterna i hans flaska.
Den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele (d 1786) fortsatte där Schulze slutat och var den förste som vetenskapligt undersökte detta fenomen. Han kan visa på hur solens ultravioletta strålar påverkar klorsilvret mer än de andra våglängderna. 1777 berskriver Scheele hur silverklorid efter ljuspåverkan blir olösligt i ammoniak.
Engelsmännen Wedgewood och H. Davy börjar i slutet av 1700-talet att göra bilder med solens hjälp. De gör också försök att med silverkloridpapper göra Camera Obscura-bilder men misslyckades. 1802 ger de ut en publikation med beskrivningar av hur de skapat ljusavtryck genom att lägga löv och föremål på ett papper bestruket med ”salpetersyrad silveroxid”. Där ljuset kommit åt blev papperet mörkt och man kunde se ett negativt avtryck av föremålet. Problemet var att ingen metod fanns att fixera bilden. Så snart föremålet tagits bort och hela papperet utsattes för ljus så svärtades även papprets ljusa delar och bilden var förlorad. Utan möjlighet till fixering av bilden blev det bara ett partytrick och de nämns därför bara i förbigående i fotohistorien.
John Herschel (1792-1871) är kanske den enskilt viktigaste vetenskapsmannen i fotografins barndom. Han löser problemet med hur en silverbild ska kunna fixeras. 1819 upptäcker han hur natriumtiosulfat kan göra silversalter vattenlösliga och informerar Talbot och Daguerre 1839 detta som en möjlig lösning för att skapa permanenta fotografiska bilder. Herschel fortsätter att experimentera med olika ämnens ljuskänslighet och cyanotypin som bygger på järnsalters ljuskänslighet upptäcks av honom 1842. Herschel beskriver cyanotypin som ett sätt att göra ljuskopior och användes som sådan (blueprints) långt in på nittonhundratalet.